Min senaste plan handlade om storstadsliv. Om ett nytt land. Om nytt folk, gott folk, öppet folk som skulle tycka att jag var lika intressant som jag tycker att de är. Jag skulle leva storstadsliv, gå på kullerstenar efter hamnen, hitta nya spännande vägar hem från jobbet flera gånger om, det skulle vara nytt och jag skulle inte känna igen mig på vägarna jag gick. Det finns ju så många vägar.
Jag träffar nytt folk, ett par utav dem har jag faktiskt kommit ganska nära, vi skvallrar och dricker dyrt norskt kaffe på café. Vi berättar historier om saker som hände i vår uppväxt, roliga incidenter, och hur våra föräldrar och syskon är. Språket är lite svårt i början men det är ömsesidigt så det gör inte något om man inte förstår och frågar en eller två gånger till. Det leder till väldigt mycket skratt. Som när jag frågade Liv om jag skulle beställa en till bärs till henne. Jag hittar nya vägar från jobbet, går på kullerstenar upp till slottet och ner på hamnen. Jag lyssnar gärna på musik samtidigt men av någon konstigt anledning känns det lättare att hitta om man istället lyssnar på omgivningen. Vattnet, trafiken, röster. Det är nog så det är, att hjärnan tar in mer info då.
Livet och sin egen vilja kan verkligen förändras snabbt. Jag är nöjd, det är jag. Jag längtar tills sommaren kommer och vi kan skaffa blommor och stolar till takterassen. När vi kan ta färjorna ut på vackra öar och folk rör sig i sommarkläder, när folk äter glass och dricker kall öl på uteserveringarna, utan att infravärmen värmer ens hjässa så det nästan bränns medans snön blåser in på fötterna under bordet. Visst har nyhetens behag lagt sig. Rutinerna har kommit igång. Jobbet. Kundservice blir ännu svårare när man inte kan språket riktigt. När det kommer kunder med underliga dialekter. När det kommer nya bakelser och bröd med namn jag kan uttala ens om jag försöker. Men det går ändå. Vill man så går det. Kan man så ska man, brukar Carlsson säga. Kan man så ska man.
Har pga av en bruten ankel varit hemma i Sverige i 5 veckor. Det var skönt att komma hem. Det är en trygghet att ha mamma och pappa tillhands ifall något otäckt skulle ske och man behöver råd eller hjälp. Men det går ändå. Jag klarade av att bryta ankeln, opereras, få influensa och magsjuka och ligga på sykehuset i 8 dagar med 40 graders feber utan mamma och pappa. Vilken tur att jag har världens kärleksfullaste och tryggaste pojkvän som ständigt fanns vid min sida, på en stol bredvid min säng, som bevakade mig när jag sov, tvättade av mig och såg till att få i mig lite mat. Och vilken tur att jag har en vän som Carlsson som kom med ett kortspel och underhöll mig med vändtia när jag inte kunde gå. Hade jag inte flyttat hit hade min och Carlssons vänskap varit ytlig, nu är vi kombos och ser direkt om den andra mår dåligt eller är fundersam över något.
Jag var hemma i 5 veckor och ville ens tänka på att jag var tvungen att åka tillbaka hit till Oslo inom några veckor. Hemska tanke, jag trivs ju så bra i Borlänge. Men samma sekund jag släppte ner resväska i hallen här hemma så kände jag en lättnad. Här är mitt hem. Jag trivs ju så bra här också. Det är lite charmen att inte ha trygghet hos mamma och pappa. Jag är en vuxen kvinna, inget barn. Jag klarar mig själv. Här kan jag göra precis vad jag vill, när jag vill. Jag bestämmer själv när det är skitigt nog för att behövas städas, jag går ut när jag vill och var jag vill och ingen vet vad jag gör. Jag går på upptäcksfärder, korta och långa, och jag sätter in mina papper i pärmar för att inte tappa bort dem (sådetså mamma). Jag delar säng med en arbetande man som vet hur man svetsar, borrar, tapetserar, snickrar och som dessutom har både skägg och mustach. Och han är bara 3 år äldre än mig. Det måste betyda att jag är vuxen. Istället för att vara tyst står jag på mig när något händer jag inte gillar, jag vågar fråga utan att känna mig dum, jag är lekfull men vet var gränsen går, jag vet vad som är rätt och vad som är fel, jag kan höger och vänster, och jag vet hur man behandlar andra människor. Jag jobbar för att kunna betala hyra och räkningar. Jag kan om jag vill. Kan man så ska man.
Ibland tror man att man kan veta vad som kommer att hända i framtiden. Jag har en ny plan. En plan som känns bra. Men jag tror att ni kommer att tycka att den är knäpp. Eller att jag är knäpp.
Men det får vi ta någon annan gång!
Imorgon ska jag ut och röra på mig utan kryckorna har jag bestämt. Kan man så ska man.
