Med lyckan i grunden

Josefin Bergström lämnar härmed kollektivet på Rubina för ett förhoppningsvis lite, lite annorlunda liv på Deichmans gate 10. Det tackar jag Roberto Gonzalez för, vår engelsktalande lägenhetsägare. Tackar!  Singel, heltidsanställd och laddad för ännu ett år i den lilla huvudstaden Oslo? Borde jag stanna i detta virr varr, eller bör jag ta ett rejält grepp om mig själv och inse att jag måste hitta mig själv och börja planera för min framtid snart? Vart är jag påväg genom att stanna här?

Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade tvåtusental
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du

Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå.

Återvänder jag hem kommer jag att längta mig bort. När jag nu sitter här, borta, så längtar jag hem. Det jag har hemma är egentligen alldeles för bra, har blivit bortskämd. På kärlek och trygghet. Om ett par veckor tar jag min säng och några kartonger kläder, och slänger in dem i ett viktorianskt vardagsrum med kamin. Jag har aldrig haft en kamin förut. Var hittar man ved till den, mitt i Oslo centrum? När man var 13 var det vuxet med egen lägenhet. Nu är jag målsman för mig själv och skriver under papper både hit och dit. Jag klarar mig, men känner mig gärna som 13 när det passar. När det gnager. Smek mig på håret mamma, det var så länge sen nu..

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt – eller hur?

Att tveka ibland är bra. Oftast inser man att om man bara följer sitt hjärta så ordnar det sig. Och att följa mitt hjärta har jag lärt mig. Ja, jag fegar ur ibland. Det är det väl lov till? Det jag måste komma ihåg är att inte ofta ångrat de val jag gjort, och innerst inne vet jag ju att det kommer inte heller göra nu.

Jag minns när jag ramlade på cykeln på Svedjegatans början. Jag minns att Micke och Viktors hund hette Buddy. Jag minns att min fröken Siv var en surtant som vi några år senare busringde till någon snöig fredagskväll. Jag minns när jag klättrade upp på grindstolpen och Boris fick hjälpa mig ner. Jag minns att pappa blev arg när Jennie slog mig i ryggen och petade mig i ögonen. Jag minns att vi såg på Åsa-Nisse när vi insåg att våra liv skulle förändras. Jag minns framsidan på min dåtida favoritbok, men jag minns inte vad den heter. Jag minns fläcken av daimglass i vår gröna volvo. Jag minns skräcken av att passera 6:orna påväg till hemkunskapen. Jag minns känslan av att barfota och pyjamasklädd gå över farmor och farfars plastiga tv-rumsgolv. Jag minns hur hårt man undvek att skjuta ner fotbollen i älven i Alsbäck, och jag minns hur ofta vi gjorde det. Jag minns hur otäcka trappstegen var i gammelstugan. Jag minns hur jag och mormor doppade strängar av maskrosens stjälk i vatten och jag minns hur de krullade ihop sig. Jag minns när pappa ringde jultomten och avbokade julafton pga icke snälla barn. Jag minns vår köttbulle-lunch i bilen när vi åkte till Mockfjärd för att hämta ved. Jag minns hur jag gömde mig bakom dörren när Jennie berättade för mamma att hon fått mens, och jag minns hur jag själv använde samma ord när jag själv sedan en morgon sökte samma hjälp hos Jennie. 

Undrar vad jag kommer att minnas härifrån?