h1

Härlig dag!

april 29, 2009

Våren har kommit till Oslo och för första gången får vi se de stora träden utanför vårt fönster blomstra ut i härliga gröna färger. Det ger lägenheten ännu mera liv. Har städat den idag, den förvandlades från ett bombnedslag till ett hem man faktiskt kan bo i. Tiden rinner iväg och även om sommaren ännu inte rikigt är kommen så får man den här  ”vad-händer-efter-sommaren-ångesten”. Den gör mig illamåendes. Men. Det är ju inte direkt döden som uppenbarar sig, bara ett nytt kapitell i mitt mycket oplanerade liv. Försöker jag intala mig i alla fall.

Första park-grillningen har ägt rum, under kontrollerade former och det var mycket mysigt. Gav lite samma känsla som när jag i solen gled fram bakpå pappas motorcykel för 3 veckor sen. En sån känsla skulle jag vilja ha i magen lite oftare. En känsla som säger ”Livet är underbart och jag kan göra precis vad jag vill och ingen kan stoppa mig!”. Kanske är det det som kallas vårkänsla. Kanske var det det Ronja kände i sitt vrål..

 Eller så skulle jag vilja bli förälskad. Nån frivillig?

Har också lyckats hålla min nya linje angående bra mat och motion. Vet inte om det gett några reslutat men det känns bra. Har köpt 2 nya byxor som sitter sådär, men som jag hoppas sitter skitsnyggt till sommaren. Vi får se.

 

p4240214

 

p4010088

Annonser
h1

varför

april 7, 2009

varför gör jag alltid så här? Går upp från sängen och istället för att göra det jag borde göra gör jag något helt annat. Jag borde städa, packa väskan för hemresa, och mest av allt, göra mig klar för att gå till jobbet. Det här betyder att jag när jag skrivit klart det här inlägget måste återigen springa omkring som en yr höna i lägenheten, sminka mig i ultrafart och spraya håret till nån slags ”okej” frisyr som jag sen stör mig på hela dagen, och sen kasta mig ner för de fem trapporna för att rusa till bussen. Suck.

h1

Blåbärsdag

mars 19, 2009

”Sverige – Har du mardrömmar att alla andra stora  länder står och pekar finger mot dig och skrattar, och du har inga byxor, din snopp är blek och nordisk och så himla liten och de skrattar så himla jättehögt, en  jävla stil av dom! De borde sluta med det! Och du borde komma och hålla om mig. Jag behöver någon som håller om mig. Och jag tror det är på din lott! Majestäter och korthus! Ministrar och fruktabonnemang!
Jag behöver någon och
jag tror det är dig
jag behöver!”

Idag känner man att sommaren är närmre än vad den är långt borta. Snart kommer jag hem till älskade sverige och jag njuuter av tanken! Jag njuter möjligen mer av tanken än vad jag kommer njuta av själva vistelsen.

Solen skiner, asfalten är torr,  Sune rensar garderoben och jag ser en ljus framtid.

Jag säger som Bob. Halleluja liksom!

h1

Dagen D.

februari 28, 2009

 

Vaknade av strålande solsken och skuttade upp utan problem.  Carlsson vaknade och vi åt frukost tillsammans för första gången på läänge. Sedan gav vi oss ut på stan, gick till posten och sedan till vinmonopolet. Vi fick en champagneflaska av Lars på nyår som vi bestämde oss för att vi skulle spara till ikväll. Men diciplinen var för dålig och den dracks upp för ca en månad sen i brist på annan alkoholhaltig vätska.  Vadan detta, tänker ni kanske nu? Champagne? En helt vanlig lördag? Men DÄR – mina vänner- tog ni fel. Idag är dagen D. Efter vinmonopolet strosade vi vidare ner till Akerbrygge, satte oss i solen med en varsin kaffe och filosoferade om framtiden. Sommar väntar med parkliv och värme. Efter sommaren? Ingen aning. Efter kaffet gick vi och handlade finmiddag till ikväll. Kött, pommes frites och rödvinssås, och såklart en fressig sallad. 

Ni undrar kanske fortfarande undrar vad som är så speciellt idag?

Fick en biljett i julklapp av Carlsson. En liten inslagen biljett. “Var försiktig när du öppnar den!”.

En biljett. En konsert. Aukustisk. Lars Winnerbäck. En gitarr. Nostalgi. Allsång.

Såg honom i ett lerigt och regnigt Säter för många år sedan. Nu är det dags igen. Årets bästa julklapp?

Efter konsert är det uppmöte med kumpanerna från Ikea. Avdelningmöte där Ikea pröjsar 500kr/pers som man får göra vad som helst med. De andra äter grekisk mat medans jag möter Winnerbäck, sedan ska jag fullända restaurangbesöket med min närvaro.

h1

Oslo kan vara ganska fint på vintern ändå…

februari 18, 2009
h1

Med lyckan i grunden

november 24, 2008

Josefin Bergström lämnar härmed kollektivet på Rubina för ett förhoppningsvis lite, lite annorlunda liv på Deichmans gate 10. Det tackar jag Roberto Gonzalez för, vår engelsktalande lägenhetsägare. Tackar!  Singel, heltidsanställd och laddad för ännu ett år i den lilla huvudstaden Oslo? Borde jag stanna i detta virr varr, eller bör jag ta ett rejält grepp om mig själv och inse att jag måste hitta mig själv och börja planera för min framtid snart? Vart är jag påväg genom att stanna här?

Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade tvåtusental
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du


Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå.

Återvänder jag hem kommer jag att längta mig bort. När jag nu sitter här, borta, så längtar jag hem. Det jag har hemma är egentligen alldeles för bra, har blivit bortskämd. På kärlek och trygghet. Om ett par veckor tar jag min säng och några kartonger kläder, och slänger in dem i ett viktorianskt vardagsrum med kamin. Jag har aldrig haft en kamin förut. Var hittar man ved till den, mitt i Oslo centrum? När man var 13 var det vuxet med egen lägenhet. Nu är jag målsman för mig själv och skriver under papper både hit och dit. Jag klarar mig, men känner mig gärna som 13 när det passar. När det gnager. Smek mig på håret mamma, det var så länge sen nu..

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt – eller hur?

Att tveka ibland är bra. Oftast inser man att om man bara följer sitt hjärta så ordnar det sig. Och att följa mitt hjärta har jag lärt mig. Ja, jag fegar ur ibland. Det är det väl lov till? Det jag måste komma ihåg är att inte ofta ångrat de val jag gjort, och innerst inne vet jag ju att det kommer inte heller göra nu.

Jag minns när jag ramlade på cykeln på Svedjegatans början. Jag minns att Micke och Viktors hund hette Buddy. Jag minns att min fröken Siv var en surtant som vi några år senare busringde till någon snöig fredagskväll. Jag minns när jag klättrade upp på grindstolpen och Boris fick hjälpa mig ner. Jag minns att pappa blev arg när Jennie slog mig i ryggen och petade mig i ögonen. Jag minns att vi såg på Åsa-Nisse när vi insåg att våra liv skulle förändras. Jag minns framsidan på min dåtida favoritbok, men jag minns inte vad den heter. Jag minns fläcken av daimglass i vår gröna volvo. Jag minns skräcken av att passera 6:orna påväg till hemkunskapen. Jag minns känslan av att barfota och pyjamasklädd gå över farmor och farfars plastiga tv-rumsgolv. Jag minns hur hårt man undvek att skjuta ner fotbollen i älven i Alsbäck, och jag minns hur ofta vi gjorde det. Jag minns hur otäcka trappstegen var i gammelstugan. Jag minns hur jag och mormor doppade strängar av maskrosens stjälk i vatten och jag minns hur de krullade ihop sig. Jag minns när pappa ringde jultomten och avbokade julafton pga icke snälla barn. Jag minns vår köttbulle-lunch i bilen när vi åkte till Mockfjärd för att hämta ved. Jag minns hur jag gömde mig bakom dörren när Jennie berättade för mamma att hon fått mens, och jag minns hur jag själv använde samma ord när jag själv sedan en morgon sökte samma hjälp hos Jennie. 

Undrar vad jag kommer att minnas härifrån?

h1

How it works

oktober 12, 2008

This is how it works
You’re young until you’re not
You love until you don’t
You try until you can’t
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else’s heart
Pumping someone else’s blood
And walking arm in arm
You hope it don’t get harmed
But even if it does
You’ll just do it all again